Om ni bara ska läsa en enda text i oktober ska ni välja denna krönika skriven av författaren Johanna Thydell.
Övriga kommentarer från min sida är helt överflödiga.
En av 90 000
90 000 människor. Så många besökte bokmässan i år och jag var förstås en av dem. Rätt många av dem var där samtidigt som jag, så inte är det väl så konstigt att jag kände mig lite övermatad efteråt? 90 000 människor – det är ungefär lika många som bor i Helsingborg.
Barn som är under ett år ska inte åka framlänges i vagnen eftersom de inte klarar av så många intryck, sägs det ju. Jag undrar om det någonstans finns en psykolog som säger att Annikor över 40 inte bör gå på bokmässor. Det skulle inte förvåna mig faktiskt.
Varför är det så många människor på bokmässan? Det var bra länge sedan som svaret var så enkelt som att det är så många människor som älskar böcker.
Nuförtiden går många dit för att de älskar kändisar. Såklart de gör! Aldrig är Göteborg så kändistätt som under bokmässan och frågan är om det finns något annat öppet arrangemang i hela Sverige där chansen att se så många kändisar är större.
Andra går dit för att de har författardrömmar och vill visualisera sina drömmars tillhörighet. Tänk att få ge ut en egen roman, att ha en lika lång signeringskö som Gardell, att bli bjuden på de bästa mingelfesterna dit bara vissa är välkomna…
Själva böckerna kan man i ärlighetens namn lätt få tag på utan att gå på bokmässan, sånt himla hårt tryck är det inte i bokhandlarna. Det brukar vara rätt lugnt på Bokia när jag är där, faktiskt och på Adlibris är det heller aldrig någon trängsel.
Själv vet jag inte riktigt varför jag går till bokmässan. Det är förvirrande men kul. Tröttande men inspirerande. Himla roligt att träffa andra bloggare och säga hej, även om det ofta bara blir ett kort och snabbt samtal. Monterföreläsningarna är underhållande men inte så mycket mer, för ju äldre jag blir desto mer anser jag att det är omöjligt att säga något speciellt intressant inför publik på 20 minuter och samtidigt ha krav på sig själv att vara rolig.
Jag kommer att gå dit igen, men inte bara för att strosa runt. Det har jag gjort så många gånger nu att det inte längre tillför något. Nästa år ska jag ha en plan eller ett seminariekort eller både ock.
A lazy bastard living in a suit
Igår träffade jag min gamla kärlek på Gamla Ullevi. Leonard Cohen var i stan igen, det var tredje gången han var i Göteborg på fyra år! Han måste gilla oss här på den här kanten.
Om jag grät när han sjön Anthem? Hur kan man inte gråta när Cohen sjunger Anthem?
Jag älskar hur han tar av sig hatten, håller den framför magen och böjer huvudet av respekt när hans körtjejer sjunger utan honom. Och jag älskar att han berättar vad killen som har hängt upp draperiet på scenen heter och vad han bor.
Puss på dig Leonard och kom snart tillbaka!
Under Ditten och datten
Panik
Förra veckan
Dag 1:
Mitt hus har fått cancer. Vi har hittat ett antal tumörer. Egentligen är det svampkroppar. Hussvamp. Vilket förrädiskt lugnt och oskyldigt namn på en så fruktad, skoningslös åkomma. Serpula lacrymans. Det skulle teoretiskt sett kunna vara någon vanlig vild svamp, men det är klart att det inte är. Jag googlar hussvamp, lär mig allt om den. Hittar man hussvamp måste huset brännas. Minst. Hemförsäkringen täcker en bråkdel av kostnaderna om man har tilläggsförsäkring, men vi kan glömma till och med bråkdelen för något tillägg har vi inte.
Jag vill ha bekräftelse nu, direkt. Samtidigt vågar jag inte få svar, vågar inte gå ner i krypgrunden. Jag vill bara rulla in någonstans i en mjuk, mörk håla och vaggas till sömns av någon som sjunger vackert om att inga problem i världen har med mig att göra.
Visserligen växer vår svamp utomhus på altanräcket flera meter från huset, men den har garanterat spridit sig från krypgrunden. Karaktäristiskt är att man ser små högar av kanelfärgat puder under angreppen. M letar men hittar inget sådant. FÖR HELVETE, säger jag. Det ligger ju högar med SÅGSPÅN under det ruttna räcket, det är väl värre än kanelfärgat pulver? M håller med och får också panik. Vi börjar planera ett liv på existensminimum. Aldrig mer en semesterresa och inte en spänn kommer vi lämna efter oss till våra barn, det är lika bra att de får veta det direkt.
Mitt hus känns inte som ett sjukt hus. Det känns friskt och vitalt. Hur kan det vara sjukt? Det kan väl omöjligt finnas något i krypgrunden? Men så är det att ha cancer också. Cancer gör inte ont, i alla fall inte till en början. Det går att känna sig helt frisk och ändå ha något litet där inne som växer och tränger ut allt det som mår bra och fungerar. Det är en överdjävulsk sjukdom. Hussvamp är en överdjävulsk skadeväxt. Så många frågor surrar i huvudet. Svampen måste analyseras men jag vill ha svar NU. Jag kan inte sova och inte äta. Jag vill spy men inte ens det kan jag göra.
Vi pratar med Anticimex. Flera gånger, men de hinner inte komma. Det tycker att vi ska göra en analys av svampen först. Botaniska får ett smakprov och vi betalar en massa hundralappar extra för att de ska analysera fort som tusan. Om det inte redan är försent så är det i alla fall bråttom.
Dag 3:
Vi har timmertickor på altanen tallyho, timmertickor på altanen tallyho! Tänk att man kan bli så lyckligt av några timmertickor, bara ett par centimeter stora. Aldrig har jag känt mig så rik. Aldrig har barnen varit så snälla. Jag köper massor av glass för här ska firas!
Tänk att vi trodde att det var hussvamp. Så himla märkligt. Det fanns inte tillstymmelse till kanelfärgat puder. Googlingar på hussvamp+utomhus gav inga träffar, fy så irriterad jag blev över det. Jag behövde ju information. Såklart det inte gav träffar, det är ju inte utomhus de växer!
Slutsats: Drabbas inte av panik. Man mår mycket bättre med viss hjärnaktivitet intakt.
23 minuter om dagen
Sedan ett par veckor kör jag ett 23 minuter om dagen-projekt. Jag sätter telefonen på timer och när tiden börjar räkna ner får jag inte surfa, inte tänka på jobbet och inte sova. Under 23 minuter får jag bara skriva.
Eller så var det i alla fall de första dagarna. Jag skrev och skrev och skrev men 99 procent blev bara blaj eftersom jag tänkte att det var fusk att pausa för att tänka. Så jag ändrade mig till att jag också får sitta och fundera över vad jag ska skriva.
Det är bra! Det blir en rutin, och även när jag inte sitter framför datorn har jag skrivandet aktuellt i huvudet. Och barnen vet att ingen inte får störa mig. ”Mamma har sina 23 minuter, gå inte in där!” brukar jag höra min dotter säga till alla som kommer i närheten.
Har ni testat något liknande? Hur tyckte ni att det fungerade?
Sista dagen i morgon
För vadå? Jo för att lämna sitt bidrag till Ann Ljungbergs novelltävling, såklart! Glöm inte att skicka in era alster.
Jag har precis skickat iväg min lilla grej. Galet kul att skriva den var det, så nu är jag sugen på fler noveller. Det får nog bli en höst i de utflippade novellernas tecken.
Välkommen vardag
Typ. Eller mer, ja, ja, jag vet att du är här nu och att det inte finns något jag kan göra åt det.
Det är klart att jag hellre är ledig och jag har hellre också sommar än vinter. Men i vilket fall som helst har jag haft en underbar semester och känner mig mer utvilad än någonsin. Det här året har jag inte renoverat hus ett enda dugg och upptäckt att det är helt fantastiskt att inte renovera hus på semestern. Jag skulle klara mig resten av livet utan att renovera ett enda dugg mer faktiskt.
Huset klarar sig utmärkt utan mig också. Jag har ju en mycket ansvarstagande make. 
Ni har fått få (inga?) rapporter från min semester men det beror inte alls på att jag har stor integritet eller är hemlighetsfull av mig. Det beror bara på att jag inte tror att någon är så intresserad av vad jag har för mig att jag inte tycker att det är lönt att skriva om det.
Men om andan faller på kanske jag lägger ut några semesterfotografier för att ge en liten summering.
Under Ditten och datten
