En protagonist eller flera?

Jag gillar romaner där man får se samma skede ur flera olika personers perspektiv. Katarina Mazetti är väldigt duktig på att skriva på det sättet, där varje person får var sitt kapitel och där de olika personerna ser på samma skeende på helt olika sätt. Det är ett enkelt och effektfullt sätt att skriva på. Inbillar jag mig i alla fall.

Men jag gillar också romaner där allt kretsar runt en enda tydlig huvudperson. En protagonist som det så fint heter. Varför använder man det ordet? Stämmer min föreställning att man alltid hejar på protagonisten? En simpel huvudperson kan ju vara vilken idiot som helst som tar mycket plats utan att få några sympatier.

En eller flera, det är frågan. Kan man bli lika berörd när man måste dela sina sympatier mellan tre personer som när man får fokusera dem på en enda?

Tja, det är lite av vad jag sitter och funderar på här på min altan medan resten av la familia är på Liseberg.

IMG_3226

Lämna en kommentar

Filed under Mitt eget skrivande

Stora frågor, inga svar

Problemet med att försöka skriva en roman som handlar om tre personers jakt på meningen med livet, är att jag känner mig nödd och tvungen att skicka med lite sens moral. Och för att kunna göra det behöver jag själv ha några slags svar på den stora frågan. Som jag förstås inte har. Om jag hade haft det är min gissning att jag hade ägnat mig åt helt andra saker än att försöka skriva den här romanen. 

Av den anledningen går det lite trögt redan i synopsisskrivandet. 

Men ingen förväntar sig att storverk ska snytas ur näsan. Så jag tar det med ro och påminner mig om att Notre Dame faktiskt tog 200 år att bygga, och se så bra det blev till slut. 

3 kommentarer

Filed under Mitt eget skrivande

Om du bara visste

Det var rätt länge sedan jag läste ut Om du bara visste, Caroline Säfstrands debutroman, för det här inte en bok som bli liggande. Jag har bara inte tagit mig tid att skriva om den och så brottas jag med det där dilemmat att jag egentligen inte vill ägna mig åt att skriva recensioner.

Men vadå, att skriva om en sympatisk författares mycket läsvärda roman är inte att recensera. Det är att reflektera och det får jag göra hur mycket jag vill på min egen blogg.

Om du bara visste är en underbar roman. Den är inledningsvis lugn och finstämd på ett lite sorgligt sätt. Livet är inte alltid så lätt, men det är liksom så livet är. För de flesta av oss. Ibland gör vi inte rätt, för vi är människor. Allihop. Då kan vi välja att backa, titta bort och fly ända tills vi dör. Försöka låta bli att känna och tänka. Det är möjligt att det lyckas ibland, vad vet jag. Eller också kan vi ta mod till oss och våga möta våra tankar och våra känslor och göra det bästa av den korta tid vi har kvar här på jorden.

Det är vad Om du bara visste handlar om. Den yttre handlingen utspelar sig på Hallans Väderö där en ung och en gammal kvinna möts och blir vänner  – Elin och Anja. Efter den första delen av boken förväntade jag mig att allt skulle fortsätta i den stilla och sköna (men sorgliga) lunken. Där hade jag fel. För plötsligt tar allt en oväntad vändning vilket gör att det blir väldigt spännande. Hur ska det gå? Varför beter sig karaktärerna inte som jag anser att de borde? KOM IGEN NU DÅ, skärp er! Den typen av spänning.

Nu vill jag läsa fler i samma stil, det här är min genre just nu. Förhoppningsvis kommer Caroline med nästa roman rätt snart, men vad ska jag läsa medan jag väntar? Tips mottages tacksamt.

 

3 kommentarer

Filed under Om andras böcker och skrivande

Att göra saker man inte brukar …

… är kul så länge det inte handlar om fysiskt läskiga saker som jag av princip vägrar att hoppa på. Aldrig att jag tänker åka Lisebergs nya attraktion Helix.

Titta på saker däremot är tryggt, och då tänjer jag gärna på gränserna för att ge otränade delar av min hjärna lite motion. Sedan i höstas går jag på jazzdans en gång i veckan. Häromdagen struntade hela gruppen i dansen och åkte till Göteborgs-Operan istället för att se en dansföreställning. Snacka om att slängas in i en helt ny värld. Vi såg föreställningen Norhtern (de) Lights och att kalla det experimentell dans är lite blekt.

Den första kvarten befann sig två praktiskt taget nakna, flammigt rödmålade kvinnor på scenen som stående gestaltade hur de höll på att dö av invärtes kramper. Det var flämtanden, slem i mungiporna och kräkreflexer som försökte trycka ut föremål ur munnarna som såg ut som ögonglober. Hela tiden var de ackompanjerade av ett brummande mardrömsljud. Det var fruktansvärt obehagligt. Är det åldergräns på operans föreställningar? Jag skulle rekommendera 30-årsgräns på den här.

Sedan blev det en aning muntrare och vi förflyttades från det som enligt min tolkning var helvetet till miljöer som låg ungefär mittemellan helvetet och mentalsjukhus eller fängelse. Det var en mycket intressant kväll.

Idag är det 1 maj och jag är leeeedig. Så underbart. De senaste veckorna har varit sjukt intensiva på jobbet. Hela påsken var vi i Paris vilket förstås var trevligt men knappast vilsamt. Och förra helgen var jag ju i Helsinborg på release. Idag ska jag gå hemma och skrota, bygga lite altan och förhoppningvis klura en del på mitt romansynposis.

Ha en skön 1 maj allihop!

Lämna en kommentar

Filed under Ditten och datten

En fabel i present

Idag fyller jag år. Inte jämt eller så, men det är ändå en post Facebook-födelsedag, vilket gör att man bär födelsedagskänslan med sig varje sekund av dagen. Det är en rätt go känsla faktiskt. Jag har hört att det finns folk som blir irriterade när de får grattishälsningar på Facebook av folk som de inte har så mycket kontakt med. Dit hör inte jag!

Det skulle vara kul om någon doktorand i sociologi eller psykologi kunde ge sig på att reda ut hur upplevelsen av att fylla år har förändrats sedan Facebooks intåg. Förmodligen sitter redan forskare och funderar på det här lite här och var i världen.

IRL fick jag i alla fall bland annat en egenskriven bok av min dotter. Hon vet hur man gör mig nöjd. ;-) Genren var fabel och Räven Ralf är en av favvokaraktärerna.

Bild

Svaret är nej, men det har ni säkert redan räknat ut.

 

Lämna en kommentar

Filed under Ditten och datten

Underbara Helsingborg – underbara människor

I fredags gick jag tidigt från jobbet, satte mig i en bil tillsammans Hanna med siktet ställt på Helsingborg och spillde ner hela min tröja med cappuchino från Mac Donalds. Det var inte snyggt direkt, men kaffe är i alla fall bättre än köttfärssås eller motorolja. Solen sken allra mest på Annelis altan där hon bjöd på rosevin, snittar och delikata macarons som hennes dotter hade bakat.

Med lagom på gränsen till en aning för mycket rosé i blodet begav vi oss sedan till Caroline Säfstrands releasefest för hennes debutroman ”Om du bara visste”. Den är så vacker att se på, men vad som inte syns på bilden är att den också är väldigt skön att hålla i, för omslagspappret känns som lenaste sammet. Mer vin, mer snittar och prat med reflekterande, underbara skrivande kvinnor. Dessutom en goodiebag i form av en flätad korg av återvunnet papper fylld med så mycket goodies att jag inte ens har hunnit inventera allt ännu.

Tack Caroline för denna kväll och stort lycka till med boken!

Därefter blev det fisksoppa, mer vin, te och godis hemma hos Anneli i hennes vackra hus tillsammans med hennes familj som har förädlat gästfriheten till en konstart och lyckades få mig att känna mig som en prinsessa. Och det gör jag inte varje dag!

Även på lördagen sken solen på Annelis altan, och den sken också i Höganäs som Hanna passade på att visa mig på väg hem. Nu ska jag sätta mig och skriva den bästa romanen ever, så tack alla ni underbara för att jag har fått lära känna er och för den inspiration ni ger.

Image

Vackra Helsingborg.

Image

Caroline och jag med obehaglig roséblick.

 

 

Image

Anneli, Hanna och jag.

Image

Högsommar i april på Annelis altan.

6 kommentarer

Filed under Ditten och datten, Om andras böcker och skrivande

Måtito

Jesus Christ

Ola Salo som Jesus

Måtito står för måndag, tisdag och torsdag och var de dagar som biblioteket på Enebytorg hade öppet när 1970-tal blev 1980-tal. Då gick jag på mellanstadiet i Enebyberg och informationen var mer eller mindre livsviktig för mig.

Det var  lätt att komma ihåg veckodagarna eftersom Jugoslaviens ledare som hette Tito fyllde nyhetssändningarna. På den tiden tittade även barn som gick på mellanstadiet på nyheterna varje dag eftersom det inte fanns något annat att titta på.

I alla fall – på biblioteket hade de dubbel-LP:n Jesus Christ Superstar. Jag hade sett en skoluppsättning i Danderyds kyrka och den fick mig helt fast. Ja, nära på besatt. Skivan gick inte att få tag på hävdade mina föräldrar, men på bibblan fanns den så där satt jag som regel ett par gånger i veckan nersjunken i en fåtölj med stora hörlurar på huvudet. Månad efter månad. År efter år? Så känns det nu när jag tänker tillbaka på det.

Till slut träffade mamma någon som hade LP:n hemma och hon kunde ordna en inspelning till mig. Jag fick två knallröda kasettband som jag sedan lyssnade på i flera år.

Anledningen till att jag berättar det här just nu är jag igår äntligen fick se Jesus Christ Superstar live igen, med Ola Salo på Scandinavium. Den är visserligen på svenska, men det var ändå samma gamla Jesus Christ. Texterna är trogna originalet och varje ton satt på rätt plats. Så bra gjort! Men nu återgår jag till det engelska originalet igen. Det är ändå den versionen som för alltid kommer att flyta runt i mitt blod.

Lämna en kommentar

Filed under Ditten och datten