I alla fall så måste jag erkänna att Kommer aldrig mer igen var oerhört spännande i all sin enkelhet. Den handlar om en kvinna som blir kidnappad, och vi får följa skeendet ur både hennes perspektiv och hennes mans perspektiv och ytterligare några personer som blir inblandade.

Uppbyggnaden är verkligen urklassisk. Läsaren vet allt medan karaktärerna bara vet vad de själva ser. Som läsare önskar man hela tiden att man hade en megafon så att man kunde göra sin röst hörd ända bort till Hittarp. Precis som förskolebarnen på teater vill man skrika och peka ”Där! Ser du inte? Där är skurken! Precis bakom dig!”

Läsaren vet till och med ibland vad gärningsmännen sysslar med på sitt håll, men eftersom de är ”onda” får vi inte se in i deras hjärnor, utan i de scenerna håller sig Koppel till ett distanserat författarperspektiv à la fluga på väggen. Känns också så himla typiskt. Om vi tillåts se in i den onda sidans hjärnor i en roman där man tydligt vet vem man ska heja på, så blir allt så mycket mer komplicerat och då tvingas historien bli en annan.

Motivet är också det gamla vanliga: hämnd för något som hänt för länge sedan. Inget nytt under solen alltså, och ändå. Skitspännande.

Intressant, tänker jag. Det visar hur bra det kan fungera med en schematisk uppbyggnad och ett tydligt mål, för jag är rätt säker på att Hans Koppel visste exakt vad han ville framkalla för känslor när han skrev den här boken och gjorde upp ett strikt synopsis som han sedan fyllde med innehåll. Kanske ritade han till och med spänningskurvor innan han satte igång.

Om jag har fel skulle jag gärna vilja veta det. Om det i själva verket var så att han satte sig ner och bara flödesskrev för att få ur sig historien han hade inom sig. Det skulle vara coolt. Fast jag skulle nog inte tro på det om någon sa det.

Att jag inte har gått tidigare har inte berott på ointresse – tvärtom kan man säga. Jag har varit rädd för att bli besviken på utställningen vilket jag också blev, men jag hade trevligt sällskap så det var helt okej ändå. 

Jag upptäckte Frida Kahlo när jag pluggade i San Francisco 1992, och inget levnadsöde har gripit mig mer än hennes. Under de följande åren läste jag allt om henne jag kom över, och jag har varit i Mexico för att besöka hennes hem i Coyoacan två gånger, både 1997 och 1999. 

Det är svårt att säga vad det är som är så himla fängslande med henne, men alla hennes målningar bär på en historia och är så fulla av symbolik. Ingen konstig, svårgreppbar symbolik som bara vissa utvalda tror sig förstå, utan tydliga, glasklara kopplingar som är lätta att se om man vet hur hon levde. 

Som bilden på den blodiga, knivhuggna kvinnan i en säng. Den heter A few small nips på engelska och eftersom jag är lite mesig när det gäller upphovsrätten så lägger jag inte ut bilden här utan länkar istället. 

Den bygger på en artikel som Frida Kahlo läste i tidningen om en man som högg ihjäl sin kvinna med otaliga hugg och sedan sa att han bara gav henne ”a few small nips”. Men den är också kopplad till Fridas relation till sin egen man Diego Rivera som var otrogen med många olika kvinnor. Det fick hon stå ut med, men när han var otrogen med hennes egen älskade lillasyster blev hon helt förtvivlad.

Diego själv tyckte väl inte att det var så farligt kan man anta. Lite sex, vadårå? Man får hoppas att han hade vett att i alla säga förlåt när han fick se den här målningen … 

Gestalta sina känslor – det kunde hon verkligen, kära Frida. 

Jag skulle nog tro att de tiger så in i bängen. Förmodligen är det helt omöjligt att få ett enda ord ur dem.

Dessa särskrivningar. De är uttjatade, men ibland går det inte att låta bli att skratta åt dem.

Menyn kommer från Mullsjö Hotell där vi snart ska fira min pappas 70-årsdag. Om det är någon som känner för att försöka sig på en konversation trots de dåliga odssen, menar jag.

Jag letar efter den känslan, men hittar den ingenstans! Ge mig en månad ledigt till och jag säger: Inga problem! Jag kan på egen hand ordna precis så mycket prestation och ordning och reda som jag behöver.

Visst har jag varit ledig länge runt jul, (fast jag har faktiskt jobbat lite både den här veckan och förra) men som jag beter mig skulle man kunna tro att jag har varit tjänstledig i ett par år och nu återvänder för att jobba 100 timmar i veckan.

Kolla i vår soptunna om ni inte tror mig. Det är en och en halv vecka tills den töms och den är proppfull! Och då ska ni veta att vi har kompost, så det här händer aldrig i vanliga fall. I soptunnan ligger alltså en del av de saker som jag har slängt eftersom jag inte kommer att hinna leva med onödiga prylar omkring mig. Dessutom kommer Röda Korset snart att få en leverans.

Ni kan också gärna kolla i min strumplåda. Wow. Före jul hade jag cirka 100 udda svarta strumpor i den, som på något sätt bands ihop till en klump av alla nylonstrumpor. Och nu. Nu ligger det 100 udda svarta strumpor i soptunnan och i strumplådan ligger 20 par exakt likadana strumpor prydligt ihoprullade. Tack Kapp Ahl.

Räkningar har jag också betalt, alltså alla räkningar som har kommit in, även dem som ska vara betalda i slutet av januari. För sånt kommer jag verkligen inte ha tid med när jag jobbar. Hjääälp! Nu måste jag verkligen gå och lägga mig.

Godnatt!

1. Jag kan titta på en hel film eller ett helt tv-program utan att somna, göra andra saker samtidigt eller ge upp efter en kvart på grund av att jag är rastlös. Jag bara sitter där och tittar och känner mig lugn. Märklig känsla.

2. Jag är hyperaktiv flera timmar i sträck. Planerar renovering av 15 olika hörn av huset samtidigt och städar alla garderober och skåp som finns. Det har till och med hänt att jag har lagat mat som kräver recept.

Eftersom jag vet att vardagen från och med måndag kommer att se helt annorlunda ut, ser jag allt röjande som en förberedelse för att klara av den. Ju mer jag slänger och sorterar bort nu, desto mindre kvar att snubbla över sedan. Gôtt.

”Mamman är jätteordentlig! Hon diskar direkt när hon har ätit.”

Mmmm. Min dotter vet visst att det finns en annan slags mammor i den riktiga världen.

Samtidigt skissar jag på något som kanske blir en novell. Det är inte var dag, kan jag säga. Jag är hopplös på noveller, klarar knappt att läsa dem eftersom de är så störande korta, och ännu sämre är jag på att skriva dem. Kanske det blir en roman när jag väl har kommit igång.

Ledig. Det är ljuvligt att vara så här ledig.

Med en nonchalant blick på killen i receptionen gled jag in i lokalen där jag aldrig varit förut, scannade snabbt av den och gick självsäkert fram till ett löpband och började springa. Receptionskillen vände sig efter mig, och senare när jag lyfte några vikter kom han förbi och tittade osäkert på mig. Jag gav honom ett leende och en nick, torkade svetten ur ögonen och började koncentrerat räkna mina lyft.

Innan jag gick ut stannade jag bredvid receptionen och tog god tid på mig att lägga ner gympaskorna i ryggsäcken. Så skulle ingen plankare göra, eller hur?

Man får använda den fantasi man har för att skapa spänning i sitt enkla, präktiga liv.

My är en vuxen Pippi Långstrump som bejakar sin kvinnlighet, lyssnar till sin inre röst och gör precis allt hon känner för så länge hon tycker att det känns rätt. När man läser boken skrattar man och när man har läst klart så stannar ett leende kvar. Länge. Hunden Dunder är en av karaktärerna vars tankar vi får se, och det säger rätt mycket om det lättsamma, humoristiska anslaget.

Det är en snabbläst, lättläst och ganska kort roman med bra driv. Ibland känner jag att den kanske är lite för komprimerad och effektiv, för jag vill veta mer om vissa karaktärer än jag får göra, särskilt om Mys pojkvän Martin. Han är galen i My men vem är han för övrigt?

Under läsningen ser jag tydliga bilder framför mig, föreställande My i den småländska försommaren. Det är precis som att jag ser berättelsen spela upp sig för mig på tv:n, och gång på gång tänker jag att My skulle göra sig ypperligt som tv-serie. Kanske dyker hon snart upp på en tv nära dig?

Jag har närt en försiktig liten förhoppning om att jag skulle vara en av de utvalda, men inte helt vågat tro på det.

Men det var jag, hurra! Och tack Desirée för den äran. Nu vet jag ju i ärlighetens namn inte alls vad jag tycker om boken än eftersom jag inte har läst den, men oavsett detta så måste jag säga att Desirée är en stjärna när det gäller marknadsföringen av sitt verk. Hon har i alla fall fått mig att bli väldigt, väldigt lässugen och jag har en känsla av att många fler än jag otåligt väntar på att få slänga sig in i berättelsen om My.

Julen är räddad.

Ja just det, snart är det jul. God Jul på er allihop och låt er inte luras in i någon julstress. Det är det mest meningslösa som finns så det är bara att totalvägra.

Det finns en massa skandinaver som inte gillar malda, ihoppressade djurdelar. Det finns skandinaver som gärna prövar nya rätter, men som vägrar att äta ihoppressat kött från ospecificerade djur. Här gömmer sig massor av sådant inuti friterade korvar, plattor och bollar. Men det gör inget. Ös upp på tallriken bara, smaka en bit och förkasta. Ta något annat istället, det är ju gratis. Ät, ät, ät, släng, släng, släng. Det är vår rättighet, vi har faktiskt betalat för att få leva en vecka i lyx. En lyx bestående av obegränsade mängder friterade bollar med obestämbart innehåll.

En tjänsteande smyger tyst fram sin hand och befriar mig från min halvfulla tallrik. Jag märker att tallriken försvinner, men ser inte vem som tog den. Jag är för upptagen med mig själv och mina viktiga tankar. Jag tänker på skylten jag såg. Akrylnaglar 35 euro. Kanske något för mig? Varför inte?

Och plötsligt ser jag mig själv med tjänsteandens ögon, jag ser mig själv som en sådan där turist som inte ens offrar en blick på den som tar bort hennes halvfulla tallrik. Varför skulle jag det? Jag har ju redan betalt henne för att göra det. Hon får sin lön för att göra det, ingen har väl sagt att jag ska behöva titta på henne också? Så tror tjänsteanden att jag tänker.

Jag ser mig själv som en lång, blond skandinav med diamanter i vigselringen, soltorkade, bleka läppar omringade av rynkor i form av raka streck och stora solglasögon eftersom jag är livrädd för att få rynkor runt ögonen. Exakt som en sådan ser jag ut, jag ser det, förstår det och undrar hur tusan det gick till.

Nej! vill jag skrika till den tysta, mörka kvinnan som går iväg med min tallrik. Nej! Nu har fel! Jag är inte sådan. Jag är … jag är …

En palm bredvid mig. Bubblande varmt vatten och ett glas vin på kanten av jacuzzin. Sol. Men det räcker inte. Vad är väl en full mage, en jacuzzi i solen och ett glas vin utan utsikt? Inte tillräckligt. Ge mig mer, mer, mer. Vi måste ha mer. Och det får vi. Åt ena hållet berg, torra, böljande berg. Åt andra hållet hav, hav, hav. Ett hav som aldrig tar slut. Sånt gillar vi att se när vi sitter i en jacuzzi, det trissar upp vår njutning och det är vi villiga att betala för.

Men hur mycket är det egentligen värt att få sitta i en jacuzzi med havsutsikt och vin om man inte är vacker? Inte tillräckligt. Bra att de finns folk som har analyserat våra behov. Precis intill kan jag få både akrylnaglar och längre ögonfransar. Perfekt. Jag kanske skulle ta och fixa naglarna. Varför inte?

Havet är stort och blått, men mina blickar dras mot bergen. Minns en tid då det hade varit där jag hade befunnit mig. En tid då jag hade bott i ett kalt rum med dusch i korridoren och haft två urtvättade t-shirtar i packningen. Inte en enda klänning. Inte en enda ögonkräm. Utmattad, svettig och utsvulten skulle jag ha nått bergets topp, druckit ljummet vatten och njutit ofantligt av att få slänga mig raklång på marken i solen. Samma sol som värmer mitt ansikte i jacuzzin.

Jag sitter vid poolen och läser medan barnen leker i vattnet. Jag läser böcker om filosofi och psykolog. Hjärnan får inte dö, det får den inte. Kan en hjärna dö på en vecka?

På morgnarna springer jag. Nerför berget och uppför berget. Jag springer tills gommen blir torr och sträv och lungorna värker. Fort springer jag, men inte för att kunna äta mer av det som är gratis. Verkligen inte, säger jag till mig själv, inte jag inte. Det vore både sjukt och äckligt. Nej, jag springer för att förhindra att kroppen transformeras till en beige pulverhög gjord av socker och friterat vitt mjöl. Kan kroppen pulvriseras på en vecka?

Barnen frågar hur många kilo mat jag tror slängs på det här stället under en vecka. Ingen aning. Men gissa, säger de och kräver en siffra. 50 kilo? 500? Ett ton? När jag berättar att det bara finns en smal strimma hav mellan oss och Afrika och hur många det är som svälter där känner jag mig som en klycha. ”Ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika.” Trots allt måste det sägas, för mina barn ska inte få tro att det här beteendet är okej.

Vi betalar för vår lättja, vi njuter av den och efter några dagar tycker vi till och med att det är normalt eftersom det finns hundratals människor omkring oss som frossar och slänger tiofalt mer än vi själva. Men okej kan det aldrig bli. Normalt är det som alla andra gör, kollektivets beteende friar oss från ansvar.

Jag sitter i min solstol vid poolen och läser om förintelsen.

Åter i jacuzzin med havsutsikt och jag njuter ofantligt. Bubblorna är mjuka, solen är varm och havet är blått. Akrylnaglar 35 euro, ögonfransförlängning 40 euro. Det är väl ett bra pris? Varför inte? Jag kan. Jag har rätt till det. Because I´m worth it. Det är klart jag är. Alla svenska kvinnor är värda långa ögonfransar och akrylnaglar. Inte för att jag förstår varför, det är bara så.

Men jag har bestämt mig. Jag kan. Jag får. Men jag vill inte. Because I don´t need it. Jag är inte ens säker på att jag är värd det ett endaste skit mer än den anonyma tjänsteanden som bär bort våra halvfulla tallrikar.